Det har länge funnits en epidemi ute i samhället. Epidemin drabbar framförallt tjejer men även killar ungefär samtidigt som brösten börjar växa och håret kommer fram på kroppen (inte huvudet då). Under de senaste året har jag iakttagit att denna epidemi spridit sig som en löpande eld, framförallt i storstäderna. Symptomen varierar men vanligt är att ha ett kilo brunkräm, billig parfym samt att ha Kissie som förebild. Tack vare hallucinationerna de drabbade råkar ut för går dessa tjejer runt och tror att dom äger världen. Detta syns på så sätt att dom spelar musik högt från deras mobiltelefoner när dom är ute och cyklar, sitter på bussen etc. Dom verkar även drabbas av nedsatt hörsel eftersom dom skriker när dom samtalar med varandra. De senaste åren har det visat sig att även språket blir påverkat. "Han ba och hon ba och asså shiiiiiiit!" Den enda, förutom jag själv då, som uppmärksammar detta problem är Scan. Länge leve SCAN!

Min största fråga är varför det inte finns något vaccin mot denna epidemi? Och samhällsfaran, jag mår psykiskt dåligt när jag ser dom. Finns det bidrag man kan söka om man vill gå i terapi för att det finns för många fjortisar i ens omgivning? Antagligen inte, men det borde finnas. 

"FITTA!! min plattång är helt sönder! :( JAG TAR TYP LIVET AV MIG!!!!! :("

http://www.fjortis.se

Jag känner mig poetisk idag och tänkte därför dela med mig av en av mina dikter.

Jag andas med hans lungor.
Men han andas bara in rök.
Uppkrupen sitter jag i hans svarta skugga.
På en viadukt i hans själsliga krök.

Han andas på mig med sin kväljande anda.
Hans syre fräter hål.
I mitt åstundande smärtfyllda hjärta.
Hans anda skär i som en nål.

Min kropps skärvor jag sakta plockar upp.
Från marken där dom ofrivilligt vilar.
Hans frätande tårar mina kinder når.
Mitt hjärta han sakta på filar.

Om jag hade ett sista ord.
Om jag hade returnerat en tår.
Skulle dina ögon då vissa ånger.
Av alla misstag vi längst vår resa begår.

Jag andas med hans lungor.
Men han andas bara in rök.
Uppkrupen sitter jag i hans svarta skugga.
På en viadukt i hans själsliga krök. 


Alexandra Malmberg.

Jag är väldigt stolt över att min syster, Manuela Gaetani, tagit sitt förnuft till fånga och börjat äta kött igen. Själv kommer det inte helt som en chock... Jag menar, det har ju funnits tecken på detta köttsug.

Här sitter vi och försöker avnjuta en normal måltid. Mitt i allt blir Manuela sur på mig och blänger på min köttfärssås ( nu förstår jag att hon var sugen på den) och säger "Talk to the fish cuz the meat aint listning). Sann historia.

Några månader senare börja hon så smått sukta efter kycklingkebabb... Hon såg lycklig ut när hon fick äta den.

På valborg förra året ville hon tvunget att juniors (min ödla) mat skulle ligga med bland vår valborgsmat. Jag sa "Ska vi verkligen lägga dom bland chipsen. Du äter ju inte kött" ... Men hon insisterade.

Några minuter senare tog hon upp mössen och började posera med dom. Det tyckte jag var lite konstigt men nu förstår jag varför. Hon ville ha köttlig närhet.

Aftikansk tandborste? Knappast... Det är grissvans.

Manuela, jag är hjärtligt lycklig att du kommit ut från veggigarderoben. Välkommen ut. Med tanke på bilderna verkar du ha lidit under en längre period. <3

Tjejen som ogillat smycken har blivit ringtokig! Detta är min favoritring just nu, som jag lånar av min mamma. Ringen är några år gammal och jag fucking älskar den :D

Gårkvällen var trevlig och spenderades i vänners sällskap. Vi sjöng singstars hos Vicky en stund och sen var jag bara hemma. Denna helgen har varit både väldigt social och lugn. Jag känner mig väldigt konstig inombords. Saknar våren och allt skoj jag gjorde med mina vänner. Jag saknar att ha Madde nära mig. Jag saknar tiden då jag kände mig som en nyutblommad blomma som njöt av solens strålar varje dag. Det känns som jag blivit lite kall, tappat bort mig själv på vägen. Jag hatar när sånt händer. 2009 var egentligen ett väldigt lyckligt år och så otroligt mycket nytt och spännande hände. Kommer 2010 vara lika spännande och utvecklande? Det är så mycket jag saknar. Trots det finns det så mycket jag borde vara tacksam över och som gör att jag egentligen är väldigt lycklig. Jag antar att alla människor hamnar i svackor vissa perioder. Det finns egentligen inget jag vantrivs med, därför borde det gå över av sig själv. Dessutom tror jag att jag oroar mig över ett möte som ska äga rum på tisdag. Jag antar att allt kommer kännas bättre efter 16:00 på tisdag. På tisdag.

Jag saknar mitt hår :(

Jag saknar stunderna då allt var vackert och underbart <3

Jag saknar lugnet, vattnet, harmonin.

Jag saknar att vara nära dig <3

Jag saknar att vara nära dig <3

Jag saknar att ha solen i ögonen

Jag saknar alla kreativa dagar i skapandets anda

 Jag saknar alla timmar som känns som minuter i din närhet <3 (Och picknik på golvet)

Men mest av allt saknar jag nog mig själv....

Trots att jag är gammal bloggfantast skriver jag inte lika många inlägg som jag gjorde för ett år sen. Jag har helt enkelt inte tid plus att man med åren börjar fatta att det inte alltid är normala människor som hittar till ens blogg utan ibland väldigt konstiga personer. Jag har fått fera stalkers tack vare min blogg och en del av dom är ganska otrevliga och sexistiska. Riset puttrar på spisen och lunchen ska snart serveras av mig själv och till mig själv. I dag blir det långpromenad hade jag tänkt. Trots att det regnar ute känner jag för att röra på mig och samla ny energi inför veckan som kommer. I går var det inflyttningstillställning hos Carro och trots att jag varit sjuk var det en trevlig kväll. I dag blir det lugn hemmakväll under filten. Älskar lata dagar!

Längtar efter våren <3

Det är ganska tråkigt att vara sjuk, att gå runt och känna sig som en jävla bastu och inte ha så mycket energi. Kom dock ut på en promenad igår med Millo & Steffi och fick äntligen handla min efterlängtade tonfiskburk. Det är helt sjukt hur sugen jag kan bli på tonfisk ibland. Min hjärna tycker tydligen att det är exotiskt med tonfisk.

Jag är så sugen på att träna och sola. Solariumet har dessutom rea, 50 %, denna veckan. Det är väl klart att jag ska vara sjuk då! Av alla jävla 365 dagar av året prickar dom in just DOM dagarna som JAG är SJUK under. När det gäller träningen borde jag egentligen inte klaga. Hostan har gjort så att jag tränar magen på ett utomordentligt sätt. Jag tränar till och med muskler som jag inte visste att jag hade.

-  Jag kommer fortsätta se ut som en blek flodhäst.

+ Jag tränar muskler jag inte visste fanns. Lite maginfluensa på detta så kommer min mage i full fitt ;)

En stor skog har tagit grepp om min själ. Jag irrar rundor mellan trädens stammar men från ovan ser man mig inte, trädens kronor skymmer mig. När bäcken och luften transformeras faller vilda vattendroppar ner över de torra löven som vilar på marken. Näktergalen skriker, jag skriker, men ingen hör.

Vi har förlorat oss själva i en virtuell värld.