Snart.

Varje gång jag gråter tänker jag att jag går in i en ny fas. Ni vet, seperationer är uppbyggda av olika faser. Först är man kall och låtsas att man inte bryr sig. Det är fas ett och på den vägen går det. Jag tror att jag är i fas 3. Hur många faser det finns vet jag inte. Däremot vet jag att någon tänker på mig när han är ute på sin eftermiddagspromenad just nu. För det sa han till mig. När solen värmer kinderna..

Har suttit i samtal med världens bästa Madeleine i över en timme. Vi pratade om allt och inget och mitt i allt kackel kom jag på att jag ville ha ett svenssonliv. Jag är tillbaks på ruta ett igen och det känns som de senaste åren varit äventyr. Nu börjar jag landa i mig själv och jag kom på mig med att tänka saker som "Jag längtar tills jag ska baka med mina barn, klä ut dom till kycklingar när det är påsk och hitta på massa äventyr med barnen och min man" ... Jag började dagdrömma om hus, grillkvällar med andra par och massa andra saker som känts så avlägset under så många år. Manuela säger att vi har blivit svennefierade och jag kan inte annat än hålla med henne. Det konstiga är att jag inte ogillar tanken, snarare tvärtom. Detta ska jag fira med köttbullar, finns det något mer svenskt? Antagligen inte.

Började morgonen med att gråta så att mina ögon sved. Men mitt i mitt gråtande försökte jag rannsaka mig själv över vad det egentligen är jag sörjer. Egentligen. Saknaden, så klart. Den kommer kännas som ett enormt tomrum. Vad jag ska göra med min energi. Vad fan ska jag göra med min energi? Haha, så mycket energi har gått åt till att bråka, tänka, bråka, tänka, ta beslut, ta tillbaka beslut, bråka, tänka. Nu är allt borta. Allt. Kvar sitter jag med ett kilo energi som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag kommer antagligen röka mycket mer eftersom rökningen ändå tar upp några minuter om gången. Jag kommer antagligen promenera så att mina ben svider eftersom promenad kan ta upp ganska mycket tid. Men resten av tiden, resten av energin. Vad ska jag göra med den? Jag tror jag sörjer tryggheten och det "bekväma". Att veta att det fanns någon där, någon att ringa, att träffa. Det är egentligen sjukt för det är exakt den platsen ens vänner har. Det är så många frågetecken som bara tiden kan ge svar på. Just nu känns allt så jävla förvirrande och konstigt. Overkligt. Som en lång och extremt verklig dröm.