Sitter och mailar med syrran, som vanligt, på facebook. Efter mail om köttfrossa, att äta pinkisar och grisar på betesmark kommer vi in på män. Det där med män är fortfarande nytt för oss. Jag som är bisexuell har inte haft en kille sen jag var 18, dvs snart på sju år, och hon som var flata har precis skaffat kille. Eftersom jag brukar säga det jag tänker skrivs denna meningen ner som svar på ett mail " BTW.... Du får följa med mig på heteroklubbar nu när vi lever heterosvenssonsliv så jag kan träffa den perfekta kuken!" Manuela tyckte självklart att det var hysteriskt kul och ville lägga ut den meningen på sin blogg som dagens mail. "Du får självklart vara anonym" ... Jag svarade "Du får lägga upp den som dagens mening men enbart om du skriver att den kommer från mig" Hahaha! Varför ska man gå runt och vara anonym när man kan lika bra kan visa för sin omgivning att man är lite charmigt retarderad? Nä, jag bjuder på den så slipper den gråa massan göra mina hjältemodiga misstag.

Harmoni, samhörighet & livsskådning

Gårkvällen började med en del draman men avslutades med skrattfest i mitt kök tillsammans med två av mina fina vänner. Vicky gjorde våfflor "som var klara när slampan slocknat" Hahaha! I morse vaknade jag med sjukt mycket energi. Jag hoppade nästan upp från sängen kvart i åtta, tvättade av mig och började med dagens styling. En halvtimme senare ringde chefen och sa att jag kunde börja vid lunch vilket resulterade i några timmars ledighet. Nu sitter jag och avnjuter lite kaffe och ska snart iväg på ett ärende. Idag känner jag sjukt mycket livsglädje och harmoni inombords. Det var längesen jag kände mig så här harmonisk och jag ser framemot allt jag ska göra idag. Att jobba, gå på möte, träffa mina fastrar, kusiner & pappa samt träffa fina vänner. Idag är en bra dag och jag tänker njuta av varje minut. Dessutom får jag ny telefon idag med kamera. ÄNTLIGEN! Jag kan ta bilder på vad jag gör igen och dokumentera!

Snart.

Varje gång jag gråter tänker jag att jag går in i en ny fas. Ni vet, seperationer är uppbyggda av olika faser. Först är man kall och låtsas att man inte bryr sig. Det är fas ett och på den vägen går det. Jag tror att jag är i fas 3. Hur många faser det finns vet jag inte. Däremot vet jag att någon tänker på mig när han är ute på sin eftermiddagspromenad just nu. För det sa han till mig. När solen värmer kinderna..

Har suttit i samtal med världens bästa Madeleine i över en timme. Vi pratade om allt och inget och mitt i allt kackel kom jag på att jag ville ha ett svenssonliv. Jag är tillbaks på ruta ett igen och det känns som de senaste åren varit äventyr. Nu börjar jag landa i mig själv och jag kom på mig med att tänka saker som "Jag längtar tills jag ska baka med mina barn, klä ut dom till kycklingar när det är påsk och hitta på massa äventyr med barnen och min man" ... Jag började dagdrömma om hus, grillkvällar med andra par och massa andra saker som känts så avlägset under så många år. Manuela säger att vi har blivit svennefierade och jag kan inte annat än hålla med henne. Det konstiga är att jag inte ogillar tanken, snarare tvärtom. Detta ska jag fira med köttbullar, finns det något mer svenskt? Antagligen inte.

Började morgonen med att gråta så att mina ögon sved. Men mitt i mitt gråtande försökte jag rannsaka mig själv över vad det egentligen är jag sörjer. Egentligen. Saknaden, så klart. Den kommer kännas som ett enormt tomrum. Vad jag ska göra med min energi. Vad fan ska jag göra med min energi? Haha, så mycket energi har gått åt till att bråka, tänka, bråka, tänka, ta beslut, ta tillbaka beslut, bråka, tänka. Nu är allt borta. Allt. Kvar sitter jag med ett kilo energi som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag kommer antagligen röka mycket mer eftersom rökningen ändå tar upp några minuter om gången. Jag kommer antagligen promenera så att mina ben svider eftersom promenad kan ta upp ganska mycket tid. Men resten av tiden, resten av energin. Vad ska jag göra med den? Jag tror jag sörjer tryggheten och det "bekväma". Att veta att det fanns någon där, någon att ringa, att träffa. Det är egentligen sjukt för det är exakt den platsen ens vänner har. Det är så många frågetecken som bara tiden kan ge svar på. Just nu känns allt så jävla förvirrande och konstigt. Overkligt. Som en lång och extremt verklig dröm.

Hur kan det komma sig att mina vänner får mig att skratta även i de svåraste stunder? Antagligen för att dom är helt jävla fantastiska!

Min bästa kompis har en heteroupplevelse och det vill jag också ha. En man med hårig bringa som kan servera mig frukost på sängen samtidigt som han berättar för mig att jag ser ut som en prinsessa. Nu kallar sängen och jag tänker drömma om kärleken. Jag vet att den finns där ute någonstans och väntar på mig. En dag. En vacker dag.

Har ni tänkt på hur snabbt saker och ting kan förändras? Så fort man tror att man samlat ihop alla pusselbitarna och lagt dem på plats knäpper någon med fingrarna och hela bilden av det färdilagda pusslet förvandlas till något diffust och nytt.  Man kan se det som något irriterande och skrämmande. Men eftersom jag inte ska ha kontrollbehov längre beslutar jag mig för att se det som något positivt. Tänk så tråkigt om allt hade gått den vägen man velat, om man hade fått bestämma allting själv. Till slut hade nog maktmissbruket stigit en över huvudet och man hade gått ner i vallgraven och kapitulerat. Nä, hastiga avslut är något bra. Avslut hjälper en att utvecklas och att inte vara passiv. Precis när du tror att du vet var du har dig själv kommer en ny förändring in i ditt liv. Meningen är att man inte ska bygga upp bilder om hur saker och ting är utan att vara öppen och nyfiken på allt som livet har att erbjuda. Det är så det är!

Jag har slutat röka! Det är helt sant, förutom att det är mot min egen vilja och att det enbart beror på att jag är för lat för att gå och handla nya. Känner jag mig själv rätt kommer det vara ett halvt dygn. Sen står jag där, imorgon bitti, lämnar fram en hundring och säger "en blå Pall Mall tack"