I går kunde man läsa om hur folk hade blivit dumpade på de värst tänkbara sätt. Det var en artikel från någon amerikansk tidning som hade offentligjort folks berättelser och dumpningslappar. Idag kunde man läsa ungefär samma artikel fast denna gången var det svenskar som delade med sig av hur dom blivit dumpade. En snubbe hade ändrat sin facebookstatus till att han var i relation med en annan tjej än hans dåvarande tjej. Det var hans sätt att göra slut på. En annan hade sjukskrivit sig och dragit iväg på en "må bra" resa. Han kom aldrig hem. En kvinna blev dumpad på sms efter 22 år tillsammans med sin älskade. PÅ SMS! Detta fick mig att ofrivilligt tänka på sättet jag dumpat folk på. Jag är en dumpare. Så fort jag blir rädd dumpar jag. Så fort jag inte vet hur jag ska lösa en konflikt dumpar jag och så fort jag känner mig trampad på så dumpar jag. Man skulle kunna kalla mig drottningen av dump. Att dumpa på omogna sätt visar egentligen hur osäker och rädd man är. Att man inte ens kan ta sig tid att träffa den man en gång älskade för att ge både sig själv och den andra lite värdighet och förklara att man inte funkar ihop längre, eller att känslorna har tagit slut, säger egentligen ganska mycket eftersom en handling ibland talar bättre för sig än vad 100 ord gör. Man är med andra ord ett jävla svin! Jag är ett svin. Ett jävla osäkert svin när det kommer till förhållande. Tack gode gud för att A lärt mig att ge mig själv tid innan jag ber henne dra åt helvete så fort jag är sur. Man måste tänka på vilka konsekvenser det blir av att bara aggera i ren ilska och vilka ärr ens beteende sätter i den andre. För även om man är tillsammans eller ska göra slut så har man en gång älskat den andra personen något fruktansvärt mycket och det borde väga större än sin egen rädsla. Speciellt när man inte VILL göra slut egentligen, som i mitt eget fall. Vilket jävla idiotbetéende.