Två fikastunder & ett möte har förgyllt min eftermiddag. Är dock fortfarande jävligt nervös men det går väl över om några dagar.

En sak som jag ALLTID fått skit för är min ärlighet. Jag kan verkligen vara brutalt ärlig. Om jag tycker någonting är fel så visar jag det. Jag skulle aldrig kunna leva med mig själv om jag hade suttit och tittat på när någon gjort något fel mot någon annan. Jag hatar mobbing och jag hatar människor som blundar för sanningen. Om folk frågar mig om råd är jag alltid ärlig. Dock har jag lärt mig med åldern att man kan lägga fram ärlighet på olika sätt och jag försöker hela tiden tänka på hur jag ska lägga fram en åsikt utan att den sårar den personen åsikten är riktad till. Att vara ärlig har både sina fördelar och nackdelar. Egentligen borde min omgivning vara tacksam eftersom dom oftast vet var dom har mig och vet att jag inte kör några falska spel. En del ovänner kan man ju samla på sig också när man är ärlig. Jag har lärt mig med åren att det oftast är väldigt svaga personer som blir ovänn med mig på grund av min uppriktighet, folk som inte själv vågar säga ifrån eller stå för vad dom egentligen tycker och tänker. Jag är i alla fall stolt över min egenskap. Jag vet att jag alltid går med ryggen fri eftersom jag vet var jag har mig själv. Det är nog längre än vad många andra har kommit. Jag förstår inte hur man kan leva med sig själv när man står och blundar för sanningen, när man ljuger för den man älskar eller går bakom ryggen på sina fina vänner. Folk borde stå upp för sina åsikter oftare, världen hade blivit en så mycket renare plats då.

Jag känner mig rädd. För någonting, för ingenting. För allting. Har en obehaglig känsla i korppen och orkar inte sitta hemma. Stassning och sen fika blir nog bra. Fuck!