Med två matkassar i handen promenerade jag sakta hem i regnet. Plötsligt började jag känna mig lite konstig och en trängande känsla omsvepte mitt sinne. Jag började tänka på människans utveckling. Påsken har människor firat i flera hundratals år här uppe i Norden. Man har samlats för att avnjuta sällskap, mat och hedra Jesus Kristus. Idag vet inte många barn om att påsken firas på grund av Jesus korsfästning. Istället tror dom att vi firar påskharen och att han lägger ägg i huset som dom får springa runt och leta efter. Detta i sin tur ledde mig till tiden då vi var jägare och levde i flock. Tiden då vi var mer rovdjur än människor. Vi jagade våra byten, levde för dagen och kunde vara hungriga i dygn utan konstigheter. Varje flockmedlem drog sitt strå till stacken och man samlades vid elden för att socialisera sig och dela på dagens fångst. Idag skulle jag och min kompis egentligen grilla men vädret tillåter inte det. Vi ska samlas i kväll för att avnjuta en middag och socialisera oss. Hon tar bussen hit. Förr gick man. Jag ska steka färdigfiléat kött. Förr åt det rått. Vi kommer antagligen lyssna på musik under kvällen. Förr sjöng man. Människan har blivit så jävla bekväm. Vi får hundra gånger bättre standard av att göra hundra gånger mindre än vad vi gjorde förr. Det är inte konstigt att så många människor är uttråkade. Vi lider ju för fan av understimulans. Vi får allting serverat, behöver inte kämpa för någonting själv. Och det värsta är att vi tar allting för givet. Det sägs att människans utveckling har ökat de senaste hundra åren i rekordfart, men har den egentligen det? Utvecklas verkligen människan eller går vi bakåt? Är det mänsklig utveckling att köra bil istället för att rida häst, att gå till affären och köpa kött istället för att fånga den själv, eller är det lathet? Att bara sträcka ut en hand och få det man vill, är det egentligen utveckling? Är det människan eller samhället som utvecklas egentligen?