Jag var trött på människor. Riktigt trött. Men i all trötthet föddes kärlek till kamrater och människorna suddades ut. Som gråa moln förvandlades all den uppbyggda kärleksfasaden som jag och människorna hade. Det var en konstig fasad och jag trodde att jag hörde hemma där. Men hur kan man höra hemma bland så mycket falskhet och svek som människor frodar? Putsade med en silkesduk är dom knappast. Snarare sten, riktigt hård och falsk sten.

Överallt såg jag skrattande häxor med spindelarmar. Dom log mot mig med sina falska leenden samtidigt som dom beskådade sina lika falska skratt i ett oputsat fönster. I ett koppel bär dom sin knäflickvän som dyrkar marken dom går på. Längst upp i ett träd såg jag en flicka lika fager som en sommaräng. Hon log mot mig och den ljuvaste formen av musik spelades i trädkronan samtidigt som hon började dansa på en gren. Det var hon som visade mig vägen till kärleken. Egentligen var det inte så långt. Det räckte med att hoppa över bäcken samtidigt som man fantiserade om gröna lejon. Ett tu tre. Hopp hopp hopp.....Är jag hemma snart?

- Må tjockisen ta er alla och doppa er i frityr -

Vet ni hur man vet att man inte är överdrivet tjock längre? Man får lyssna på tjockis-skämt och folks allmänna uppfattningar om överviktiga personer. Antingen börjar jag bli smal igen eller gick tjocka människor (förutom jag själv då) upp i rök under mina två år som extremt överviktig och har nu kommit tillbaka. Nackdelen med att bli smalare igen är att man får höra allt folk sa bakom ryggen på en under en period då man mådde fruktansvärt dåligt, även om det inte är riktat direkt åt en själv. Vissa folk borde tvångsknullas av en tjock man.

Nästa steg - att besöka mormors hus.

I går kom jag fram till en revolutionerande insikt om mig själv, nämnligen att gränsen mellan mig och en autistisk är hårfin. Nu tycker ni kanske att jag hånar autismen men det gör jag inte, snarare tvärtom. Eftersom jag jobbat & praktiserat med autistiska så har jag en ganska god insyn i autismen, och eftersom jag har levt med mig själv i snart 25 år har jag även god insyn i mig själv. Jag har med andra ord fullt koll på läget. Nu till likheterna: Jag har en bild av va som ska ske i mitt liv. Det kan vara min vardag eller närmaste timmen. Om något stör den bilden (som alltid är fel uppbyggd eftersom den enbart finns i mitt huvud) blir det fel i mitt huvud. En autistisk person har också bilder i sitt liv. Skillnaden är att dom kallas pictogrambilder och oftast finns i en bok eller i personens hand. Om något förstör nästa steg för den autistiske blir det kaos i deras liv. Ni ser likheten va? Haha, okej nu är detta grovt överdrivet men jag måste seriöst bli av med mina bilder och lära mig leva ett liv där jag inte är autistisk. Haha!!

Jag: Jag har lite förslag på vad ni kan döpa bebis till. " Ingrid, Britta, Greta, Ann-Marie"

Madde: Sitter du och läser dödsannonserna?

Jag: Ja.....

Hahaha!

Det är jobbigt när någon går bort som ens vänner känner. När någon så omtyckt lämnar flera hundratals människor berörda med en enda fråga: Varför? Det får en ofrivilligt att tänka på sin egen omgivning, hur lyckligt lottad man är över att ha alla nära och kära i liv, friska och hela. Det fick mig även att drömma i natt att jag dog. Det gjorde inte alls ont, snarare tvärtom. Man kände sig som vanligt. Den enda skillnaden var att man kände sig lättare och mer vaken på något sätt. En annan sak som jag också drömde om var att jorden inte skulle gå under pga utomjordiska hot eller naturliga naturkatastrofer. Den skulle gå under pga HAARPs experiment. Dessutom fanns inget klimathot utan enbart idioter som ville tjäna pengar. Vem var då dessa idioter? Det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut, kolla bara på Zeitgeist så kanske bilden blir klarare. Hur som helst så var det en olyckshändelse, jordens undergång då. Men vad spelar det egenligen för roll när alla redan är döda? Tåls att fundera över.

Jag är så jävla ledsen och gnällig idag. När jag som mest behövde energi och en pigg kropp gjorde sig min inflammation påmind igen. Detta har hänt två gånger sen jag fick diagnosen år 2005 och just I GÅR skulle den sätta igång igen. Jag blir galen, har inte tid med sånt här. Jag behöver träna, springa, vara social, skriva, kolla praktik/jobb. Inte ligga i en jävla säng dagarna långa. Hela gårdagen var mer eller mindre en mardröm. Efter bråk med A hade jag sån jävla panik att jag inte kunde andas och bara grät. Jag hatar känslan av min sjukdom, hur det värker i exakt hela ryggen, brösten och upp mot halsen. Som TUR är har jag varit sjukare så jag vet hur jag ska hantera det denna gången. Vila, vila & vila. It SUX!

Och Madde B: Detta är egentligen ditt fel!!! Bara för att du sa att du hade ett syndrom hängandes på dig (eller vad det var du sa i soffan när jag lutade mig mot dig) och jag började berätta om min "Tietzes syndrom" och skämta om det så slår den till igen. Jag ska aldrig skämta om saker mer.

Jag har inte bloggat på några dagar och det beror på att min nivå ligger under min normala dvs väldigt långt ner. När jag åt frukost idag kom jag fram till följande: Att äta ägg från en höna är ungefär som att äta kokt ägglossning från en människa. Sen satt jag och funderade på det tills jag höll på att klökas. Jag återkommer när min nivå höjts till en lite mer civiliserad och lite mindre socialt missanpassad.

- Titta på fotboll med Älsklingar -

-  

- Kalasdax & Tivoli -

- Pimpade jeans -

- Ta lotter & ha hästkapplöpning -

- Vinna en galen groda -

- Se på skräckfilm (barnhemmet) -

- Spela fotboll -