Igår när jag var ute och cykla rullade jag förbi en gammal skolkamrat. Tjejen var lika gammal som mig själv och tillsammans stod hon med sina två barn. Plötsligt fylldes min kropp med en obehaglig känsla av "fan, jag börjar verkligen bli gammal." Tankarna vandrade sen ofrivilligt vidare till att jag inte alls är på den plats jag tänkte att jag skulle vara på när jag var 25 år. Jag får ångest över det exakt varje dag. Har man två barn är man mitt i sitt liv. Mitt har inte ens börjat. Jag känner mig så jävla vilsen och fundersam. Jag längtar inte efter barn på ett speciellt sätt. Vad längtar jag egentligen efter, förutom att flytta. Ingenting? Lugn och ro kanske. Skum känsla det där. När man blir äldre märker man verkligen att alla jämngamla är på flera olika plan i livet. Var fan är jag?