Har gått runt som en skör tändsticka i snart två dygn och igår när jag skulle handla i mataffären hände någonting som inte hänt på väldigt länge - jag orkade inte vara kvar. Köerna stod mig upp i halsen och Amanda sa att jag kunde gå ut, "jag kan betala". Jag gick ut och satte mig utanför med tårarna i halsen, halft handlingsförlamad och med massa overklighetskänslor. Jag visste att denna veckan skulle bli lite jobbig men SÅ jobbig trodde jag inte att den skulle bli. Jag sitter i samma situation som jag gjorde dagen då S dog. Min familj är bortrest och jag är kvar hemma. Samma årstid, samma lägenhet, samma doft utomhus. Jag bearbetade aldrig döden eftersom jag var fullt upptagen med annat. Att dränka mina känslor i mat. Jag antar att jag får min bearbetning nu när jag sitter i samma situation och inte kan fly. Jag har fortfarande inte ätit frukost utan började morgonen med sjukanmälan till jobb, musik, tårar och sen att skriva. Bra tecken! Jag släpper ut och tvingar mig själv att vara i kontakt med mig själv. Nu blir det frukost och sen ett besök på kyrkogården. Ibland tar det längre tid att sörja klart och kunna släppa. Jag tror detta är några av de sista pusselbitarna som håller på att falla på plats.

R.I.P finaste killen. Jag kommer aldrig glömma dig <3