Det är jobbigt när någon går bort som ens vänner känner. När någon så omtyckt lämnar flera hundratals människor berörda med en enda fråga: Varför? Det får en ofrivilligt att tänka på sin egen omgivning, hur lyckligt lottad man är över att ha alla nära och kära i liv, friska och hela. Det fick mig även att drömma i natt att jag dog. Det gjorde inte alls ont, snarare tvärtom. Man kände sig som vanligt. Den enda skillnaden var att man kände sig lättare och mer vaken på något sätt. En annan sak som jag också drömde om var att jorden inte skulle gå under pga utomjordiska hot eller naturliga naturkatastrofer. Den skulle gå under pga HAARPs experiment. Dessutom fanns inget klimathot utan enbart idioter som ville tjäna pengar. Vem var då dessa idioter? Det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut, kolla bara på Zeitgeist så kanske bilden blir klarare. Hur som helst så var det en olyckshändelse, jordens undergång då. Men vad spelar det egenligen för roll när alla redan är döda? Tåls att fundera över.

Jag är så jävla ledsen och gnällig idag. När jag som mest behövde energi och en pigg kropp gjorde sig min inflammation påmind igen. Detta har hänt två gånger sen jag fick diagnosen år 2005 och just I GÅR skulle den sätta igång igen. Jag blir galen, har inte tid med sånt här. Jag behöver träna, springa, vara social, skriva, kolla praktik/jobb. Inte ligga i en jävla säng dagarna långa. Hela gårdagen var mer eller mindre en mardröm. Efter bråk med A hade jag sån jävla panik att jag inte kunde andas och bara grät. Jag hatar känslan av min sjukdom, hur det värker i exakt hela ryggen, brösten och upp mot halsen. Som TUR är har jag varit sjukare så jag vet hur jag ska hantera det denna gången. Vila, vila & vila. It SUX!

Och Madde B: Detta är egentligen ditt fel!!! Bara för att du sa att du hade ett syndrom hängandes på dig (eller vad det var du sa i soffan när jag lutade mig mot dig) och jag började berätta om min "Tietzes syndrom" och skämta om det så slår den till igen. Jag ska aldrig skämta om saker mer.