Jag var trött på människor. Riktigt trött. Men i all trötthet föddes kärlek till kamrater och människorna suddades ut. Som gråa moln förvandlades all den uppbyggda kärleksfasaden som jag och människorna hade. Det var en konstig fasad och jag trodde att jag hörde hemma där. Men hur kan man höra hemma bland så mycket falskhet och svek som människor frodar? Putsade med en silkesduk är dom knappast. Snarare sten, riktigt hård och falsk sten.

Överallt såg jag skrattande häxor med spindelarmar. Dom log mot mig med sina falska leenden samtidigt som dom beskådade sina lika falska skratt i ett oputsat fönster. I ett koppel bär dom sin knäflickvän som dyrkar marken dom går på. Längst upp i ett träd såg jag en flicka lika fager som en sommaräng. Hon log mot mig och den ljuvaste formen av musik spelades i trädkronan samtidigt som hon började dansa på en gren. Det var hon som visade mig vägen till kärleken. Egentligen var det inte så långt. Det räckte med att hoppa över bäcken samtidigt som man fantiserade om gröna lejon. Ett tu tre. Hopp hopp hopp.....Är jag hemma snart?

- Må tjockisen ta er alla och doppa er i frityr -

Vet ni hur man vet att man inte är överdrivet tjock längre? Man får lyssna på tjockis-skämt och folks allmänna uppfattningar om överviktiga personer. Antingen börjar jag bli smal igen eller gick tjocka människor (förutom jag själv då) upp i rök under mina två år som extremt överviktig och har nu kommit tillbaka. Nackdelen med att bli smalare igen är att man får höra allt folk sa bakom ryggen på en under en period då man mådde fruktansvärt dåligt, även om det inte är riktat direkt åt en själv. Vissa folk borde tvångsknullas av en tjock man.

Nästa steg - att besöka mormors hus.

I går kom jag fram till en revolutionerande insikt om mig själv, nämnligen att gränsen mellan mig och en autistisk är hårfin. Nu tycker ni kanske att jag hånar autismen men det gör jag inte, snarare tvärtom. Eftersom jag jobbat & praktiserat med autistiska så har jag en ganska god insyn i autismen, och eftersom jag har levt med mig själv i snart 25 år har jag även god insyn i mig själv. Jag har med andra ord fullt koll på läget. Nu till likheterna: Jag har en bild av va som ska ske i mitt liv. Det kan vara min vardag eller närmaste timmen. Om något stör den bilden (som alltid är fel uppbyggd eftersom den enbart finns i mitt huvud) blir det fel i mitt huvud. En autistisk person har också bilder i sitt liv. Skillnaden är att dom kallas pictogrambilder och oftast finns i en bok eller i personens hand. Om något förstör nästa steg för den autistiske blir det kaos i deras liv. Ni ser likheten va? Haha, okej nu är detta grovt överdrivet men jag måste seriöst bli av med mina bilder och lära mig leva ett liv där jag inte är autistisk. Haha!!

Jag: Jag har lite förslag på vad ni kan döpa bebis till. " Ingrid, Britta, Greta, Ann-Marie"

Madde: Sitter du och läser dödsannonserna?

Jag: Ja.....

Hahaha!