Så många tankar, ni fyller mitt huvud till bredden av ert bittersöta vin. Jag orkar snart inte sova mer, orkar inte drömma illussioner av någonting som inte finns. Orkar inte lyssna på mitt hjärtas lidelsefulla toner som spelas på den ostämda fiolen. Jag vill inte mer. Så mycket tankar, så många meningslösa känslor. När natten infaller kommer ni smygandes likt hungriga vargar. Ni ylar era lungor blåa tills det inte finns någon luft kvar att inandas. När ljuset når morgondaggens fukta smyger ni iväg likt oskyldiga små änglar. Jag ser er upphöra längst bort bakom den gräsklädda kullen men ni försvinner aldrig. När morgondagens sol tackar för dagens arbete ser jag er komma smygandes ner från kullen med tysta kliv. Ni missar aldrig en chans att få yla, ni tar varje tillfälle till akt tills den dagen mitt jag upphör och erkänner mig besegrad av era toner. Ni glömmer en sak: Man måste inte vara död för att inte kunna leva.